Europa och Jupiter

En av böckerna på litteraturlistan från den förra kursen jag läste var Ovidius Metamorfoser. Vi läste den med utgångsperspektiv i genus, vilket visade sig mycket passande. Berättelserna, ty de är flera, förenas just av de olika förvandlingar som äger rum. Förutom kön går de emellan människa och djur, men även till växter och så kallad död materia. Och här blir något viktigt synligt, för i uppdelningen djur, växt och materia sker en kategorisering som kanske inte var lika självklar för Ovidius, i läsningen av hans verk ter sig världen snarare bestå av en ständig process, gränserna har smälts ned i den ocean som var jordens urtillstånd, och som kanske fortfarande kan sägas pågå, om än i mer fragmenterat tillstånd? Ett ovetenskapligt öga misstar sig onekligen i fråga om orsaksförhållanden i naturen, men kanske förmår det, i sitt obundna tillstånd att se andra förhållanden, naturen blir en källa till ständigt nya metaforer som den moderna människan kanske inte förmår skapa?

Jupiter är en gud som i de olika berättelserna genomgår flera olika förvandlingar, han vill dölja sin identitet eller ibland dämpa sin kraft. Men i mötet med Europa slås jag snarare av hur den tjur som han låtit sig manifesteras som beskrivs som fridfull och vit som snö, kanske inte den form man förväntar sig av den ärkemaskuline Jupiter. Samtidigt kan det vara en list för att lättare kunna snärja Europa, och en vill gärna fördöma den självsvåldige guden. Det vackra och det förfärliga, euforin och katastrofen, ligger alltid nära varandra i texten och gränsen överträds likt alla andra, abrupt och obönhörligt. Men det är just detta tillstånd av spänning, denna balansgång på den yttersta eggen, som gör att berättelserna kan läsas om in i vår tid. Texten i sig genomgår ständigt nya metamorfoser.