Metamorfoser

Ibland förpuppas man utan att lägga märke till det. Plötsligt inser man att något är förändrat, man förmår inte längre uttrycka sig på det sätt man är van, det som kommer ut är inte det som finns inuti. Formen motsvarar inte längre anden.

Vad ska man då ta sig till? Kämpa på? Övervinna hindret för att hitta tillbaka? Eller betrakta den man blivit och acceptera denna nya gestalt, och därmed öppna upp för andra sätt att leva och verka? På detta finns självfallet inget entydigt svar, men det förra kan ses som en av kulturen kraftigt sponsrad väg. Hur många historier finns inte om hjälten som möter inre eller yttre hinder som besegras, mot alla odds? Och det senare, att acceptera något, tolkas ju av många som att ge upp, ett ord som på samma sätt i vår kultur förknippas med vekhet.

Men den andra historien, som finns där likt en spegelrörelse av den populära framgångssagan, är den om Sisyfos. Den evigt dömde, som envetet rullar upp sin sten för backen för att sedan gång på gång tvingas börja om. Att hela tiden förneka den situation man hamnat i, kan i förlängningen bli till en dödsfälla, det blir en kamp som pågår i oändlighet, men till skillnad från Sisyfos är vi inte oändliga, utan den eviga kretsen har ett slut – döden. Hur mycket är kämpaglöden värd, om det enda den leder till är en livslång kamp, utan att någonsin lyckas?

Stål blir hårdare då det legeras med kol, men blir samtidigt skörare. Allt handlar om balans. Att kämpa på i motgång, att leta möjligheter, är hedervärt, men att ge upp är inte dess motsats utan dess komplement. Ibland kan det krävas mer mod för att våga se den faktiska situationen så som den blivit, för att därifrån få nya perspektiv på hur man kan få plats för det som är viktigt för en. Det är att släppa taget om det mindre i sken av det större, det som är vårt enda liv.