Om upplevelsen av estetiska verk

I mitt första inlägg skrev jag om läsning. Det är jag ju långt ifrån först med att göra. Den nyligen avlidne Harold Bloom har i sin bok “How to Read and Why” beskrivit akten att läsa och skriva som två sidor av ett gemensamt samtal, ett deltagande i mänsklighetens förenade medvetande.

En annan förståelse är sättet som Horace Engdahl beskriver bildning som förs vidare från generation till generation: “Det är Anden som talar till Anden. Ande – som andning.” (från en artikel i Axess, troligen från 2011)

Jag tycker att det finns något vackert i båda dessa utlåtanden. Inte minst visar det på vikten av att föra vidare kunskap för vår andliga fortlevnad, men också deltagandet i en kedja över tid och rum. Ingen kan ensam omfatta all lärdom, inte ens om du skulle läsa varenda minut i ditt liv. Det kan låta nedslående, men jag väljer att se något hoppfullt i detta faktum. Det är ytterst ett bevis på att vi behöver varandra. Och ett viktigt skäl till att bli uppriktigt stolt och glad över andras klokskap, och spridningen av bildning.

Men det var inte där jag hade tänkt hamna egentligen. För det är inte bara läsning som ter sig på det sättet. Även att lyssna till musik eller att se på konst kan göras på liknande sätt. Om man verkligen tar sig tid att lyssna på ett musikstycke utan att göra något annat, att sätta sig ner, blunda och lyssna till de olika melodislingorna. Hur de reser sig, sjunker undan igen, talar med varandra, för att helt plötsligt förändras helt, kan man uppfatta nyanser man tidigare obemärkt gick förbi. På ett lite mindre högtravande sätt kan man väl kalla det att sjunga med. Poängen är just den aktiva koncentrationen, och sättet varpå det berikar hela upplevelsen.

Likadant är det med bilder. Att se på en bild och liksom följa med, känna linjernas rytm, färgackordens klang, stoffernas stoffighet. Det ger en annan upplevelse, en mer fullödig upplevelse. Det är ett deltagande i den estetiska upplevelsen, eller i förlängningen egentligen vilken upplevelse som helst, som bygger på fantasi och association. Det är därför jag kommer in på vissa synestetiska drag. För färger har ju ingen klang. Eller? Färger och ord för den delen har ingenting vi inte laddar dem med i läsningen och tolkningen av dem. Och i den personliga läsningen, som bygger på vilka vi är och vad vi bär med oss, behöver man inte följa genrers eller sinneskategoriers gränser. Jag menar att vi kan lyfta åskådaren till hens rättmätiga position som medskapare genom detta sätt att se på upplevelsen, och samtidigt skapa ett mer kreativt samhälle.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *