Himmel över Berlin

Såg igår filmen Himmel över Berlin (1987), en makalös berättelse om en ängels längtan att lämna sitt oberörbara himmelstillstånd och få känna världen, leva inte endast i själen utan också genom sinnena. Därigenom kan man också känna igen sig i hans längtan. För man behöver inte vara en osynlig ängel för att känna en bristande kontakt med livet.

“Als das Kind, Kind war…” är en återkommande fras i filmen. En berättelse om hur något gått förlorat. Världen är förändrad för den vuxne som egentligen fortfarande är ett barn, men som låtsas vara något annat och slutligen mister kontakten med detta inre första möte med världen. För varför drar vi en så skarp gräns mellan barndom och vuxenhet? Var ska gränsen dras? Och när? Mycket av det vi upplever under barndomen formar oss ju sedan som vuxna.

Ängeln längtar efter sinnenas sanning. Sinnena kan föra oss tillbaka till världen, ibland av att vi helt enkelt tvingas stanna upp inför stor skönhet. Men sinnesintrycken finns ju där även i mötet med det som varken är nytt eller särskilt fantastiskt, utan tillvant och förutsägbart. Att bli blasé är inte att tappa sitt intresse för något som förr har givit entusiasm, utan att tappa den förutsättningslösa kontakt med världen genom sinnena som kommer så självklart för barnet, som upplever för första gången utan en förväntad känsla.

För vi vänjer oss. På gott och ont. Och blir besvikna när saker inte längre känns lika fantastiska som de gjorde i början. Också barnet tröttnar snabbt och det går kanske inte att hejda. Men ibland kan man stanna upp och låtsas att det är första gången man gör något och undersöka hur det då ter sig. Eller fråga sig hur man skulle förklara det för en vän, som aldrig upplevt det.

Någon som lyckats beskriva ett sinnesintryck i ord bättre än de flesta är Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula (2000). Om pojkarnas första möte med rock’n’roll står det:

“Ett bral! Åskan slog ner. En kruttunna brann av och sprängde rummet. Syret tog slut, vi slungades mot väggarna, låg fasttryckta mot tapeten medan kåken snurrade i rasande fart. Vi satt fast som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade kvävda som fiskar.”

Det är annat än att gå och smådigga på väg hem från Ica. Och visst skulle det vara väl utmattande om varje sinnesintryck tedde så här våldsamt, men ibland kan man behöva dessa påminnelser för att kunna stanna upp, öppna ögonen, och låta världen, och samtidigt en själv födas på nytt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *