Legio är mitt namn, förty vi äro många

Jag kom att tänka på Bibelcitatet ovan (Mark 5:9) rörande det krampaktiga grepp som åtminstone jag kan hålla kring förståelsen om mig själv som ett sammanhållet subjekt, att allt måste stämma, bli någon sorts helhet som hänger ihop, och hur detta inte är helt olikt att skapa en litterär karaktär av sig själv som man sedan till varje pris måste hålla sig till för att världen ska förbli begriplig. Men dessa konstruktioner håller bara i ett par dagar, sedan har man vuxit ur sin prydliga lilla blomkruka igen.

Genom livet går vi igenom många olika faser, ibland sker detta över flera år, ibland går det plötsligt från en dag till en annan, men vad är det som styr? Inte går det att förutse eller planera i alla fall. Och trots att detta ter sig så enkelt så är det oerhört skrämmande att släppa taget om sitt jagbegrepp, och bli en process. För en process känns opersonlig, den saknar soliditet.

Men kanske är vi mer lika en pjäs än en enstaka roll? För varje livsöde vi tar del av förökas vi ju på något sätt, breddas med nya perspektiv och djupnar samtidigt i förståelsen av vår erfarenhet. Och när vi utvecklas kan det måhända liknas vid ett träd med dess årsringar, där de inre lagren fortsätter att leva vidare och kan träda fram som aspekter av oss själva i olika situationer och sammanhang. Whitman var stor nog att inbegripa många, fast bredvid en magiker av hans dignitet ligger man i lä. Men några stycken har jag nog plats för!

-Prövar tanken om att släppa det krampartade greppet om min självförståelse, vad händer då? -Flyter med, sprattlar lite ibland. Det gör inget. Jag märker att jag inte behöver konstruera något, och allt stillnar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *