Om upplevelsen av estetiska verk

I mitt första inlägg skrev jag om läsning. Det är jag ju långt ifrån först med att göra. Den nyligen avlidne Harold Bloom har i sin bok “How to Read and Why” beskrivit akten att läsa och skriva som två sidor av ett gemensamt samtal, ett deltagande i mänsklighetens förenade medvetande.

En annan förståelse är sättet som Horace Engdahl beskriver bildning som förs vidare från generation till generation: “Det är Anden som talar till Anden. Ande – som andning.” (från en artikel i Axess, troligen från 2011)

Jag tycker att det finns något vackert i båda dessa utlåtanden. Inte minst visar det på vikten av att föra vidare kunskap för vår andliga fortlevnad, men också deltagandet i en kedja över tid och rum. Ingen kan ensam omfatta all lärdom, inte ens om du skulle läsa varenda minut i ditt liv. Det kan låta nedslående, men jag väljer att se något hoppfullt i detta faktum. Det är ytterst ett bevis på att vi behöver varandra. Och ett viktigt skäl till att bli uppriktigt stolt och glad över andras klokskap, och spridningen av bildning.

Men det var inte där jag hade tänkt hamna egentligen. För det är inte bara läsning som ter sig på det sättet. Även att lyssna till musik eller att se på konst kan göras på liknande sätt. Om man verkligen tar sig tid att lyssna på ett musikstycke utan att göra något annat, att sätta sig ner, blunda och lyssna till de olika melodislingorna. Hur de reser sig, sjunker undan igen, talar med varandra, för att helt plötsligt förändras helt, kan man uppfatta nyanser man tidigare obemärkt gick förbi. På ett lite mindre högtravande sätt kan man väl kalla det att sjunga med. Poängen är just den aktiva koncentrationen, och sättet varpå det berikar hela upplevelsen.

Likadant är det med bilder. Att se på en bild och liksom följa med, känna linjernas rytm, färgackordens klang, stoffernas stoffighet. Det ger en annan upplevelse, en mer fullödig upplevelse. Det är ett deltagande i den estetiska upplevelsen, eller i förlängningen egentligen vilken upplevelse som helst, som bygger på fantasi och association. Det är därför jag kommer in på vissa synestetiska drag. För färger har ju ingen klang. Eller? Färger och ord för den delen har ingenting vi inte laddar dem med i läsningen och tolkningen av dem. Och i den personliga läsningen, som bygger på vilka vi är och vad vi bär med oss, behöver man inte följa genrers eller sinneskategoriers gränser. Jag menar att vi kan lyfta åskådaren till hens rättmätiga position som medskapare genom detta sätt att se på upplevelsen, och samtidigt skapa ett mer kreativt samhälle.

Metamorfoser

Ibland förpuppas man utan att lägga märke till det. Plötsligt inser man att något är förändrat, man förmår inte längre uttrycka sig på det sätt man är van, det som kommer ut är inte det som finns inuti. Formen motsvarar inte längre anden.

Vad ska man då ta sig till? Kämpa på? Övervinna hindret för att hitta tillbaka? Eller betrakta den man blivit och acceptera denna nya gestalt, och därmed öppna upp för andra sätt att leva och verka? På detta finns självfallet inget entydigt svar, men det förra kan ses som en av kulturen kraftigt sponsrad väg. Hur många historier finns inte om hjälten som möter inre eller yttre hinder som besegras, mot alla odds? Och det senare, att acceptera något, tolkas ju av många som att ge upp, ett ord som på samma sätt i vår kultur förknippas med vekhet.

Men den andra historien, som finns där likt en spegelrörelse av den populära framgångssagan, är den om Sisyfos. Den evigt dömde, som envetet rullar upp sin sten för backen för att sedan gång på gång tvingas börja om. Att hela tiden förneka den situation man hamnat i, kan i förlängningen bli till en dödsfälla, det blir en kamp som pågår i oändlighet, men till skillnad från Sisyfos är vi inte oändliga, utan den eviga kretsen har ett slut – döden. Hur mycket är kämpaglöden värd, om det enda den leder till är en livslång kamp, utan att någonsin lyckas?

Stål blir hårdare då det legeras med kol, men blir samtidigt skörare. Allt handlar om balans. Att kämpa på i motgång, att leta möjligheter, är hedervärt, men att ge upp är inte dess motsats utan dess komplement. Ibland kan det krävas mer mod för att våga se den faktiska situationen så som den blivit, för att därifrån få nya perspektiv på hur man kan få plats för det som är viktigt för en. Det är att släppa taget om det mindre i sken av det större, det som är vårt enda liv.

Himmel över Berlin

Såg igår filmen Himmel över Berlin (1987), en makalös berättelse om en ängels längtan att lämna sitt oberörbara himmelstillstånd och få känna världen, leva inte endast i själen utan också genom sinnena. Därigenom kan man också känna igen sig i hans längtan. För man behöver inte vara en osynlig ängel för att känna en bristande kontakt med livet.

“Als das Kind, Kind war…” är en återkommande fras i filmen. En berättelse om hur något gått förlorat. Världen är förändrad för den vuxne som egentligen fortfarande är ett barn, men som låtsas vara något annat och slutligen mister kontakten med detta inre första möte med världen. För varför drar vi en så skarp gräns mellan barndom och vuxenhet? Var ska gränsen dras? Och när? Mycket av det vi upplever under barndomen formar oss ju sedan som vuxna.

Ängeln längtar efter sinnenas sanning. Sinnena kan föra oss tillbaka till världen, ibland av att vi helt enkelt tvingas stanna upp inför stor skönhet. Men sinnesintrycken finns ju där även i mötet med det som varken är nytt eller särskilt fantastiskt, utan tillvant och förutsägbart. Att bli blasé är inte att tappa sitt intresse för något som förr har givit entusiasm, utan att tappa den förutsättningslösa kontakt med världen genom sinnena som kommer så självklart för barnet, som upplever för första gången utan en förväntad känsla.

För vi vänjer oss. På gott och ont. Och blir besvikna när saker inte längre känns lika fantastiska som de gjorde i början. Också barnet tröttnar snabbt och det går kanske inte att hejda. Men ibland kan man stanna upp och låtsas att det är första gången man gör något och undersöka hur det då ter sig. Eller fråga sig hur man skulle förklara det för en vän, som aldrig upplevt det.

Någon som lyckats beskriva ett sinnesintryck i ord bättre än de flesta är Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula (2000). Om pojkarnas första möte med rock’n’roll står det:

“Ett bral! Åskan slog ner. En kruttunna brann av och sprängde rummet. Syret tog slut, vi slungades mot väggarna, låg fasttryckta mot tapeten medan kåken snurrade i rasande fart. Vi satt fast som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade kvävda som fiskar.”

Det är annat än att gå och smådigga på väg hem från Ica. Och visst skulle det vara väl utmattande om varje sinnesintryck tedde så här våldsamt, men ibland kan man behöva dessa påminnelser för att kunna stanna upp, öppna ögonen, och låta världen, och samtidigt en själv födas på nytt.

Legio är mitt namn, förty vi äro många

Jag kom att tänka på Bibelcitatet ovan (Mark 5:9) rörande det krampaktiga grepp som åtminstone jag kan hålla kring förståelsen om mig själv som ett sammanhållet subjekt, att allt måste stämma, bli någon sorts helhet som hänger ihop, och hur detta inte är helt olikt att skapa en litterär karaktär av sig själv som man sedan till varje pris måste hålla sig till för att världen ska förbli begriplig. Men dessa konstruktioner håller bara i ett par dagar, sedan har man vuxit ur sin prydliga lilla blomkruka igen.

Genom livet går vi igenom många olika faser, ibland sker detta över flera år, ibland går det plötsligt från en dag till en annan, men vad är det som styr? Inte går det att förutse eller planera i alla fall. Och trots att detta ter sig så enkelt så är det oerhört skrämmande att släppa taget om sitt jagbegrepp, och bli en process. För en process känns opersonlig, den saknar soliditet.

Men kanske är vi mer lika en pjäs än en enstaka roll? För varje livsöde vi tar del av förökas vi ju på något sätt, breddas med nya perspektiv och djupnar samtidigt i förståelsen av vår erfarenhet. Och när vi utvecklas kan det måhända liknas vid ett träd med dess årsringar, där de inre lagren fortsätter att leva vidare och kan träda fram som aspekter av oss själva i olika situationer och sammanhang. Whitman var stor nog att inbegripa många, fast bredvid en magiker av hans dignitet ligger man i lä. Men några stycken har jag nog plats för!

-Prövar tanken om att släppa det krampartade greppet om min självförståelse, vad händer då? -Flyter med, sprattlar lite ibland. Det gör inget. Jag märker att jag inte behöver konstruera något, och allt stillnar.

Europa och Jupiter

En av böckerna på litteraturlistan från den förra kursen jag läste var Ovidius Metamorfoser. Vi läste den med utgångsperspektiv i genus, vilket visade sig mycket passande. Berättelserna, ty de är flera, förenas just av de olika förvandlingar som äger rum. Förutom kön går de emellan människa och djur, men även till växter och så kallad död materia. Och här blir något viktigt synligt, för i uppdelningen djur, växt och materia sker en kategorisering som kanske inte var lika självklar för Ovidius, i läsningen av hans verk ter sig världen snarare bestå av en ständig process, gränserna har smälts ned i den ocean som var jordens urtillstånd, och som kanske fortfarande kan sägas pågå, om än i mer fragmenterat tillstånd? Ett ovetenskapligt öga misstar sig onekligen i fråga om orsaksförhållanden i naturen, men kanske förmår det, i sitt obundna tillstånd att se andra förhållanden, naturen blir en källa till ständigt nya metaforer som den moderna människan kanske inte förmår skapa?

Jupiter är en gud som i de olika berättelserna genomgår flera olika förvandlingar, han vill dölja sin identitet eller ibland dämpa sin kraft. Men i mötet med Europa slås jag snarare av hur den tjur som han låtit sig manifesteras som beskrivs som fridfull och vit som snö, kanske inte den form man förväntar sig av den ärkemaskuline Jupiter. Samtidigt kan det vara en list för att lättare kunna snärja Europa, och en vill gärna fördöma den självsvåldige guden. Det vackra och det förfärliga, euforin och katastrofen, ligger alltid nära varandra i texten och gränsen överträds likt alla andra, abrupt och obönhörligt. Men det är just detta tillstånd av spänning, denna balansgång på den yttersta eggen, som gör att berättelserna kan läsas om in i vår tid. Texten i sig genomgår ständigt nya metamorfoser.

Speglar

Tänk dig att du rör dig genom ett spegelgalleri. På väggarna hänger speglar i olika form och karaktär. Somliga är ovala, andra rektangulära. Vissa har mer oregelbundna snitt. Somliga är polerade och blanka, andra ter sig liksom beslöjade av många lager av osynlig smuts.

Men de bär alla på en sällsam egenskap, de reflekterar inte bara ditt ansikte när du blickar in i dem, du kan också se spår av annat. Ibland skymtar andra ansikten förbi, ibland förbyts rummet i något annat som du inte känner igen, eller har du sett det tidigare? -Avtryck av andra själar, spår ifrån speglarnas tillkomst.

Var går gränsen för din själ och de andra? Vad är nu, vad är förgånget? -Du stänger igen boken i oviss andakt. Med ens förvandlas spegelgalleriet återigen till bibliotek, men någonting har skiftats, det går inte att säga hur men världen

är mer än tidigare.