Legio är mitt namn, förty vi äro många

Jag kom att tänka på Bibelcitatet ovan (Mark 5:9) rörande det krampaktiga grepp som åtminstone jag kan hålla kring förståelsen om mig själv som ett sammanhållet subjekt, att allt måste stämma, bli någon sorts helhet som hänger ihop, och hur detta inte är helt olikt att skapa en litterär karaktär av sig själv som man sedan till varje pris måste hålla sig till för att världen ska förbli begriplig. Men dessa konstruktioner håller bara i ett par dagar, sedan har man vuxit ur sin prydliga lilla blomkruka igen.

Genom livet går vi igenom många olika faser, ibland sker detta över flera år, ibland går det plötsligt från en dag till en annan, men vad är det som styr? Inte går det att förutse eller planera i alla fall. Och trots att detta ter sig så enkelt så är det oerhört skrämmande att släppa taget om sitt jagbegrepp, och bli en process. För en process känns opersonlig, den saknar soliditet.

Men kanske är vi mer lika en pjäs än en enstaka roll? För varje livsöde vi tar del av förökas vi ju på något sätt, breddas med nya perspektiv och djupnar samtidigt i förståelsen av vår erfarenhet. Och när vi utvecklas kan det måhända liknas vid ett träd med dess årsringar, där de inre lagren fortsätter att leva vidare och kan träda fram som aspekter av oss själva i olika situationer och sammanhang. Whitman var stor nog att inbegripa många, fast bredvid en magiker av hans dignitet ligger man i lä. Men några stycken har jag nog plats för!

-Prövar tanken om att släppa det krampartade greppet om min självförståelse, vad händer då? -Flyter med, sprattlar lite ibland. Det gör inget. Jag märker att jag inte behöver konstruera något, och allt stillnar.

Europa och Jupiter

En av böckerna på litteraturlistan från den förra kursen jag läste var Ovidius Metamorfoser. Vi läste den med utgångsperspektiv i genus, vilket visade sig mycket passande. Berättelserna, ty de är flera, förenas just av de olika förvandlingar som äger rum. Förutom kön går de emellan människa och djur, men även till växter och så kallad död materia. Och här blir något viktigt synligt, för i uppdelningen djur, växt och materia sker en kategorisering som kanske inte var lika självklar för Ovidius, i läsningen av hans verk ter sig världen snarare bestå av en ständig process, gränserna har smälts ned i den ocean som var jordens urtillstånd, och som kanske fortfarande kan sägas pågå, om än i mer fragmenterat tillstånd? Ett ovetenskapligt öga misstar sig onekligen i fråga om orsaksförhållanden i naturen, men kanske förmår det, i sitt obundna tillstånd att se andra förhållanden, naturen blir en källa till ständigt nya metaforer som den moderna människan kanske inte förmår skapa?

Jupiter är en gud som i de olika berättelserna genomgår flera olika förvandlingar, han vill dölja sin identitet eller ibland dämpa sin kraft. Men i mötet med Europa slås jag snarare av hur den tjur som han låtit sig manifesteras som beskrivs som fridfull och vit som snö, kanske inte den form man förväntar sig av den ärkemaskuline Jupiter. Samtidigt kan det vara en list för att lättare kunna snärja Europa, och en vill gärna fördöma den självsvåldige guden. Det vackra och det förfärliga, euforin och katastrofen, ligger alltid nära varandra i texten och gränsen överträds likt alla andra, abrupt och obönhörligt. Men det är just detta tillstånd av spänning, denna balansgång på den yttersta eggen, som gör att berättelserna kan läsas om in i vår tid. Texten i sig genomgår ständigt nya metamorfoser.

Speglar

Tänk dig att du rör dig genom ett spegelgalleri. På väggarna hänger speglar i olika form och karaktär. Somliga är ovala, andra rektangulära. Vissa har mer oregelbundna snitt. Somliga är polerade och blanka, andra ter sig liksom beslöjade av många lager av osynlig smuts.

Men de bär alla på en sällsam egenskap, de reflekterar inte bara ditt ansikte när du blickar in i dem, du kan också se spår av annat. Ibland skymtar andra ansikten förbi, ibland förbyts rummet i något annat som du inte känner igen, eller har du sett det tidigare? -Avtryck av andra själar, spår ifrån speglarnas tillkomst.

Var går gränsen för din själ och de andra? Vad är nu, vad är förgånget? -Du stänger igen boken i oviss andakt. Med ens förvandlas spegelgalleriet återigen till bibliotek, men någonting har skiftats, det går inte att säga hur men världen

är mer än tidigare.